’Förväxlingskomedi’ är fel ord för att beteckna Friedrich Dürrenmatt pjäs Die Physiker – trots att den har underrubriken ”Eine Komödie in 2 Akten”.
På ett mentalsjukhus finns tre patienter – de heter Einstein, Möbius och Newton. Dürrenmatts tragiska fars skrevs i början av sextiotalet, då hotet om mänsklighetens utplåning genom vätebomben plötsligt blev akut. Han studerade ivrigt den moderna fysiken, om han också inte alltid kunde förstå allting där.
Så mycket begrep han i alla fall, att mänskors vanvett kunde göra slut på oss alla. Och denna pjäs, uppbyggd som en komedi, utmynnar i ett allvarligt budskap eller flera allvarliga sådana: de tre fysikerna och matematikerna får presentera olika handlingsalternativ. Att upphöra med vetenskapen och forskningen var för Dürrenmatt ett sådant: hellre dum än död.
Den celebra trion på sjukhuset visar sig naturligtvis vara andra än man tror eller ha andra avsikter, liksom också den kvinnliga föreståndaren och inspektorn med tiden tilldelas nya roller: vem är hjälten, vem är skurken?
Ondskan har alltid många masker, många förklädnader. (Därför frodas och trivs den särskilt i teaterns värld och bland skådespelare.) Godheten är alltid densamma och uthärdar och hoppas allting. Och väntar, väntar, väntar, tålmodigt förtröstansfull.