Enzensberger (1963) och Handke (1973) är ännu, åtminstone fysiskt, levande författare vi mött i raden – den tredje är Martin Walser, idag 92 år gammal.
Skall man känna skuld eller inte känna skuld, bör man vältra sig i den eller beslutsamt ta avstånd från varje antydan om en sådan – som författare i Tyskland?
Denna fråga bestämmer långt den tyska litteraturens ut- och inveckling och en inflytelserik kulturprofil som Walser kämpar med den hela livet. Inte underligt heller att han kom i konflikt bl.a. med en annan, ännu mera inflytelserik herre, ”litteraturpåven” Marcel Reich-Ranicki. Den senare var en Överlevare och hur opartisk han än är eller strävar att vara i sin kritik, kommer åtminstone hans läsare att hela tiden ha denna kunskap latent i sitt medvetande.
Walser började till vänster och förflyttade sig högerut på den politiska skalan. När han menade att Förintelsen blivit ett tomt begrepp i den tyska kulturproduktionen, ritualiserat och tömt på innehåll, fick han mothugg av inflytelserika judar och debatten flammade upp – igen.
Om skuld har också denna blogg handlat, som en biprodukt till tal om hat och ondska. Bara förlåtelsen kan utplåna den och tysta dess röst för evigt. Men förlåtelse och förintelse är varandras motpoler, de existerar inte samtidigt, avvisas den ena så tar den andra makten.