Eyvind Johnson, som fick dela nobelpriset med Harry Martinson, tycks inte ha drabbats lika hårt av kritikens dom över valet. De var i stort jämngamla med ursprung i enkla förhållanden. Och kanske, även om bådas författarskap spände över vida vidder, finns en skillnad i ambitionerna. Johnson är mera inriktad på hur mänskors samliv är beskaffat, Martinson betraktar den enskilda mänskan.
I Strändernas svall återberättar Johnson sagan om Odysseus’ hemkomst till Ithaka. Han ger röst åt Odysseus, åt Penelope och åt Telemachos.
Min drömda återkomst till min längtans ö i havet är också ett drömspel där längtan växer sig starkare tillika med den växande aningen om att verklighetens Penelope – den svekfulla, den onda – är beredd och inställd på att döda. Det som i början tedde sig just som en ond aning för onda nätter, en som jag önskade bortförklara som en övergående förvillelse, det har manifesterat sig som en bestående, en gedigen och påtaglig ondska. De förmildrande omständigheterna jag sökte finns inte där! Sveket är inte uppblandat med okunskap och oförmåga. Det är verkligen svek, bara svek – rått och omänskligt och bortom mänsklig förmåga att förstå.
Och sönerna och döttrarna framlever sina liv i bakvattnet av denna tragedi. Också de åldras. Sveket, ondskan, vävs in i deras livsväv – och deras barnbarns. Korsspindelns gift tränger allt djupare in.
Martinsons albatross bebådade sjömannens död. Strändernas svall är detsamma före och efter det korta och giftiga hugget från henne som hatar.
Varför läsa, varför skriva?
Ja, hon som hatar får inte stå oemotsagd. Hur torftigt det svaret än förefaller ger litteraturen aldrig något annat och kan inte heller ge det.