Om evangeliets fiender säger Paulus att de sätter sin ära i det som är deras skam (Fil. 3:19).
Denna märkliga omvändning, så att ”den moderna mänskan” (i Bibeln kallas denna mänskotyp alltid ”den gamla mänskan”) paraderar och stoltserar med sin skam och skäms för det hon kunde känna stolthet över, den utmärker också hatets och svekets mänskor.
Yasunari Kawabata åskådliggör denna konflikt på ett särdeles typiskt sätt. Hans egen livshistoria, hans kulturella och nationella tillhörighet, hans dödssätt erbjuder många angreppspunkter för den som vill analysera och förstå. I den centrala romanen Tusen tranor är det möjligt att läsa om och förstå (den olösliga) konflikten på många olika plan. Den kan gälla, och gäller, huvudpersonens egen livshistoria, förhållandet mellan generationerna, förhållandet mellan könen, förhållandet mellan västerländskt och österländskt, förhållandet mellan tradition och modernitet osv.
Tranornas koreografi är ett bisarrt skådespel för andra, knappast för tranorna själva. Den japanska teceremonin intar en central ställning i Tusen tranor.
Hon som hatar har upphört att känna skam. Sitt svek och dess konsekvenser torgför hon öppet och ofta i avsikt att vinna bifall, tröst eller uppmuntran – aldrig som bekännelse och bön om förlåtelse. Hennes hat har gjort henne blind. Hon ser inte att redan hennes namn, hennes uppträdande i offentligheten, hennes redogörelse för det skedda alla borde inhölja henne i skam och ånger. Hon förstår inte att skammen har spritt sig till hennes offer och kommer att genomtränga hennes närmaste, i den mån de var för sig efterhand förstår vidden av det som skett.
Yasunari Kawabata begick självmord, menar de flesta källor. Det är som om han inte härdade ut med de konflikter han själv skildrat. Det är den yttersta utvägen också för henne som hatar på den väg hon nu beträtt men den är inte ofrånkomlig. Det finns en annan väg när den skamlösa blivit varse sin skam: ångern, förlåtelsen, försoningen.