Den braskande debuten med Die Blechtrommel år 1959 gjorde Günter Grass till ett fenomen inom den tyska konstvärlden. När det senare framkom att han som ung enrollerats i Waffen-SS – och framför allt att han tigit med detta faktum i sin roll som ”Tysklands samvete” – var det inte väntat men ändå vad man kunde vänta sig. Det fanns de som menade att hans avslöjande var ett försäljningstrick.
Knappast. Men något mera tyskt än kasubättlingen Grass är svårt att tänka sig. Han tog ställning, ombedd och oombedd, till de många problem som tyskarnas rika inre liv efter kriget erbjöd.
På sin treårsdag föll Oskar ned för källartrappan och då beslöt han att han inte längre ville växa. Det är ett logiskt och följdriktigt beslut, åtminstone i romanens värld, och många associationer och lärda lärdomar kan dras ut av vad som sedan hände.
Leksakstrumman bär han med sig till slutet och blir han missnöjd, spräcker han glas med sitt skrik.
Så går också hon som hatar genom livet även om de yttre attributen ter sig annorlunda. Ingen förändring finns inom synhåll. Sveket, fallet, har skett och nu tror hon och inbillar sig att hon inte längre kan växa i kapp sitt samvete. Då får omvärlden bara finna sig i oväsendet, jämmern och smärtan.