När vi som barn försökte härma rikssvenskars sätt att tala, hade vi mycket roligt åt deras ständiga fråga om hur man ”upplever” saker och ting. Det var som om ingenting var vad det var, allt skulle filtreras genom en subjektiv upplevelse. Och idag har det tillkommit många nya uttryck som jag antagligen skulle ha lika roligt åt om jag var ett barn: upplever du att du är ”bekväm” med det här, upplever du att du är bekväm i din ”roll” som det ena eller andra?
Som om vi hela tiden medverkade i en teateruppsättning, som om man i Sverige tror att vi mänskor är skådespelare alla.
Nej, jag har inte längre lika roligt åt det. Det som var en rolig lek har urartat till tryckande allvar. Mina subjektiva tyckanden och tänkanden har upphöjts till norm i Sverige och, med en liten eftersläpning, i Finland. Man har börjat utöva förtryck mot annorlunda tänkande i namn av begreppens motsats, man utövar allt mera öppet åsiktsförföljelse i namn av ’tolerans’ och tvång i namn av ’frihet’. Nyspråket har tagit över hela terrängen.
När Pirandello skrev sin mest berömda pjäs, Sei personaggi in cerca d’autore, var det också i efterdyningarna av det första världskrigets kris. Nu är det rollerna som söker en författare, en auktor, en upphovsman. Men de finner honom inte. De är roller utan manuskript, de är skyar utan vatten som drivs omkring – ja, den andra bilden jag använde var hämtad ur Jakobs brev och gäller den yttersta tidens rotlösa, våldsamma och gudsförnekande mänskor.
Korsspindeln förvandlar sig till en mimosa, tårögd och full av självömkan försvarar hon sitt hat och sina onda gärningar, intrasslad i sitt eget nät. Rollerna, rollerna på jakt efter en mänska som skulle inneha dem, bryta sig ur dem, föra dem till frihet!