Låt oss ta det viktigaste tyska litterära priset i omvänd, dvs. rätt ordning. Den förste mottagaren av Büchnerpriset, sedan det reserverats för skönlitteraturen, var Gottfried Benn. Om den som är allena – Wer allein ist – skriver han:
Wer allein ist, ist auch im Geheimnis,
immer steht er in der Bilder Flut,
ihrer Zeugung, ihrer Keimnis,
selbst die Schatten tragen ihre Glut.
Trächtig ist er jeder Schichtung
denkerisch erfüllt und aufgespart,
mächtig ist er der Vernichtung
allem Menschlichen, das nährt und paart.
Ohne Rührung sieht er, wie die Erde
eine andere ward, als ihm begann,
nicht mehr Stirb und nicht mehr Werde:
formstill sieht ihn die Vollendung an.
Det är ju inte en ferlinsk apoteos över allt som går allena och gråter utan stoikerns ensamhet.
Ingen är helt ut sådan men många inbillar sig vara och ville kanske vara det. Benn drogs till nazismen (och till mystik men nazismen är mystik) men lämnade den och kvar fanns pessimismen. Kulturpessimismen.
Benn var läkare och författare, det är ett dubbelliv som också fått ge namn åt hans memoarer. I det föregående (25 december 2018) har vi stött på en desillusionerad läkare som huvudperson, Dorrigo Evans i The Narrow Road to the Deep North (Bookerpriset 2014). Han liknar Benn i vissa avseenden.
Plikten står kvar när illusionerna försvunnit. Benn skrev dikter om hur det är att köra kniven i en levande kropp – som kirurg. Och den som själv fått ett dolkhugg av en närstående vet att glädjen i livet rinner ut genom det såret.