Thomas Mann hör till dem som fick Nobelpriset som en självklarhet. Man hade väntat sig det i många år och han själv hade väntat sig det. En liten besvikelse för honom var att det gavs uttryckligen för Buddenbrooks: Verfall einer Familie och inte för övriga verk som han själv satte högt.
Andra nobelpristagare har också skrivit familjeberättelser i många band – John Galsworthys (1932) The Forsyte Saga och Roger Martin du Gards (1937) Les Thibault ligger närmast i tiden. Också Sigrid Undset, som belönades året innan, skildrade egentligen en hel familjs skickelser i trilogin om Kristin Lavransdatter.
Men Mann, som fick fly nazismen, skriver något mera än berättelsen om en enda familjs undergång. Köpmanshuset Buddenbrook i Lübeck har yttre framgång i början men när konsten kommer in i det genetiska arvet som en dödlig mutation, följer förfallet. Och det är uppenbart att detta är en kulturkritisk, kanske civilisationskritisk, insikt. De två trivs inte tillsammans: dyrkan av Mammon och dyrkan av Skönheten.
För en kristen står Gud över allt skapat och tron står över estetiken, med ord ur en psalm av J O Wallin: ”Ack, när så mycket skönt i varje åder / Av skapelsen och livet sig förråder, / Hur skön då måste själva källan vara, / Den evigt klara.” Men Mammonsdyrkan står i evig konflikt också med kristen tro.
Berättelserna om klanen Mann är legio och ger stoff till ständigt nya böcker och filmer. Om Thomas Mann var en central och samlande gestalt i det kulturella livet, kan man jämföra med Karl Barth i teologin. Även om denne var reformert, förde han fram centrala lutherska sanningar mot Hitler och nazismen och samlade teologer från båda lägren till ett tydligt avståndstagande från den nationalsocialistiska ideologin.
Karl Barths Nein! är ett kraftigare ord än Thomas Manns esteticerande skrifter. Kulturen har ingenting att sätta emot hatet, när detta organiserar sig och bådar upp massorna. Moraliska modeströmningar kan ge henne som hatar sitt stöd för stunden och avkriminalisera hennes brott inför världslig domstol. Men Guds eviga nej till synden i mänskans samvete ljuder oberoende av detta.
Hon som hatar kan döva det för en tid, och tider. Tills den dag kommer då det ljuder med en röst som ingen undgår att höra och som samlar levande och döda till räkenskap.