”Life is solitary, poor, nasty, brutish, and short”. Så beskrevs det av Thomas Hobbes i Leviathan år 1651, för 367 år sedan.
Ytterligare 367 år tidigare hade vi år 1284. Det är i stort den tid som Sigrid Undset beskriver i början av Kristin Lavransdatter. Då motsvarade livet i Norge i än högre grad Hobbes’ beskrivning.
Kristin föddes vid denna tid och mot slutet av sitt jämförelsevis långa liv fick hon uppleva digerdödens härjningar i Norge, dit den anlände vid mitten av 1300-talet.
Mänskohjärtats oföränderlighet är ett tema i Undsets historiska romaner. Bland det nonsens man får höra ibland finns föreställningen att medeltidens mänskor inte var så fästa vid sina barn som föräldrar är nu, därför att spädbarnsdödligheten var stor och man inte ”hade råd” att binda för stort känslomässigt kapital vid ett barn som kanske snart skulle tas ifrån en. Eller att medeltidens mänskor inte kände för barnen på samma sätt.
Lavrans, Kristins far, säger i romanen: ”Ingenting, Kristin, som du monne gjøre, kunne forandre din fars hjertelag mot deg. Det er derfor du ikke må gjøre ham mere sorg – ”.
När Korsspindeln tog barnen och försökte så hat och splittring mellan dem och mig, finns det ändå ingenting som kan förändra mitt hjärtelag gentemot dem. Även om några av dem gjort mig sorg.
Lavrans’, Kristins och maken Erlends liv i det medeltida Norge ter sig mycket annorlunda än vårt, särskilt i tider av pestilens och örlog. Men mänskohjärtat är alltså detsamma i alla tider – den mest kända av Undets formuleringar säger:
”Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tro forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres aldeles intet i alle dager.”
Kärleken är densamma – men också hon som hatar finner tyvärr likasinnade syskon under varje ondskans egid, därtill nyttiga idioter i mängd som låter sig manipuleras av henne att förstärka hatets effekter.