Henri Bergsons élan vital var ett livgivande krafttillskott i en trött tid. Priset fick han också för ”rika och livgivande idéer” – förutom själva framställningskonsten.
Han motsatte sig lantmätarfilosofin. Om jag varje dag vandrar till butiken, vandrar jag inte x antal lika långa sträckor, låt oss säga 365 x 1.000 m under ett år. Nej, jag vandrar i höst och vår, i regn och snö och solsken, jag möter olika mänskor, min sinnestämning varierar, mina tankar vandrar vida, min uppfattning av den tid promenaden tagit är inte bunden till kronometertidens mått. Jag har avverkat ett antal sinsemellan mycket olika sträckor. Den 7 oktober mötte jag kanske en katt vid brunnen.
Bergson gjorde en lysande vetenskaplig karriär, som första jude invaldes han också i Franska akademin år 1914 – detta skedde alltså endast åtta år efter att Dreyfusaffärens formellt avslutats. Det är osäkert om han till slut konverterade till katolicismen men hans idévärld var spencersk.
Élan vital är ett, om inte svårförståeligt (det bör antagligen uppfattas intuitivt), så mångtydigt begrepp. Det är en livskraft som sas. finns ”inbyggd” i livet och dess sammanhang med tiden – vårt livs upplevda tidsflöde, durée, inte den uppmätta klocktiden. Många bergsonianer populariserade dessa tankar och skrev om kreativitet på ett sätt som upphovsmannen knappast hade godkänt och säkert missbrukades också ”livskraften” som begrepp genom etiskt otillåtna generaliseringar och tillämpningar. (Om jag kommer att tänka på Émile Coués och Norman Vincent Peales framgångar med handböcker i självsuggestion är det kanske bäst att sluta tänka, jag har inga belägg för direkta inflytelser från Bergson på dem. Men just denna tid erbjöd deras föreställningar en rik jordmån.)
Hatets ideologer är ju besatta av föreställningar om makt och styrka. Som så många gånger sagts i denna blogg: där JAG och MITT alltid kommer först, är verkningarna förödande i stat och i familj. Korsspindelns sjukdom kom först till synes genom att hon började säga ”mina barn” om våra barn.