En älskvärd tant var Grazia Deledda.
Hennes noveller har vackra beskrivningar av det sardiska landskapet och det bebos av mänskor – inte många men tillräckligt – som är milda och förstående och förstår att slita tvister mellan eldfängda kombattanter.
Svenska Akademien säger nästan samma sak: priset fick hon ”för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem.”
La fuga in Egitto (1925) innehåller allt detta. Där finns en bonad som föreställer Josef och Marias flykt och den utgör ett emblem i boken men den verkliga resan företar huvudpersonen till sitt eget inre, till sitt samvete. Egypten är landet som inte är det förlovade landet, i Egypten råder förtryck och främlingskap i själen.
Anspelningarna på Bibeln är många, bland dem ansvaret för ett barn. I våra dagar möter man det märkliga fenomenet att män inte vill bli fäder – vilket ju ändå är den största välsignelse som ges en man i det jordiska. ”Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön.” (Ps. 127:3)
Många populära böcker och filmer bygger på detta flykttema och försöker utvinna komiska poänger ur skräcken att ”skaffa barn”, vilket symptomatiskt nog är de självgodas term för en gåva som ingen mänska själv kan ta sig.
Korsspindeln berövade mig medvetet och i årtionden denna mitt livs största välsignelse. Hon höljde mitt liv i ett egyptiskt mörker där ingen ljusning finns förrän döden lyfter mig över till alla välsignelsers källa.
Måtte hon också företa flykten till och från sitt inre Egypten, se och förstå vad hon gjort, ångra och bekänna innan mörkret för alltid sänker sig över henne!