Aposteln Jakob skriver: ”Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?” (Jak. 2:15-16)
I Shaws pjäs Pygmalion är det den välbeställde professor Henry Higgins som plockar upp blomsterflickan Eliza Doolittle från slummen för att utföra ett experiment. Han slår vad med en kollega om att han på några månader skall lära henne att föra sig och tala så, att hon accepteras i de allra förnämsta kretsarna och så att ingen av de förnäma anar hennes ringa härkomst.
Han lyckas. Sedan är han beredd att låta henne gå. Men nu hör hon inte längre hemma i sin gamla omgivning – vart skall hon gå, vad skall det bli av henne? Professorn finner hennes klagan oberättigad. Han har gett henne kläder och mat för dagen, bättre och mera än någonsin, för den avtalade tiden. Vad klagar hon på? Vad har hon att förebrå honom? Avtal är avtal, han har uppfyllt sin del. Lycka till!
Pjäsen är en komedi och den får det lyckliga, förväntade slutet – i de bearbetade och av författaren icke-auktoriserade versionerna och publiksuccéerna, ss. My Fair Lady. (Shaws ursprungliga version var annorlunda.) Men i verkligheten utspelas många tragedier med samma mönster.
Pygmalion var i grekisk mytologi en skulptör som skapade den fulländade kvinnan och gudarna uppfyllde hans bön och skänkte henne liv. I verkligheten är det Gud själv som i äktenskapet förenar två bristfälliga mänskor i ett livslångt förbund.
Idag, i själviskhetens tidevarv, vimlar världen av professor higginsar. Äktenskapet ersätts av samlevnadskontrakt, de kan vara tidsbundna och trohetseden och troheten har man glömt. De har ersatts av den subjektiva känslan – JAG älskar dig inte längre…
Men världen är också full av elizor av båda könen. Äkta män och kvinnor som övergivits av sina äkta hälfter, dessa har med råhet och grymhet förorsakat dem ett livslångt lidande: ”Gå i frid, ät dig mätt, klä dig varmt! Jag lämnar dig nu…”.
Pygmalion är berättelsen om hur en dödlig mänska vill göra och forma en annan efter eget skön. Men Gud skapade mänskan till sin avbild, lär oss Skriften, till man och kvinna skapade han dem. Och han gav dem barn.
Hon som hatar har drivit in ett svärd i hjärtat på den hon svurit trohet, berövat honom hans barn. Nu är hon låtsat förundrad över att han plågas svårt var dag över detta sakernas tillstånd. Men boten för henne finns inte i terapi eller någonting annat jordiskt. Boten finns i – boten.