Morgongryningens gudinna Eos knuffade mig med rosende fingrar mot Savio i Vanda. Beata Ödegåårdhs kusin är pensionerad lärare. Hennes lägenhet såg ut som en lärares bostad bör se ut och därför finns inget att tillägga. Alla ting stod i givakt i eller på därför avsedda utrymmen. Jag satt bara en timme där och vilade mig men jag fick mjölk till kaffet.
Sedan gick jag för att nå Kervo till natten. Där bakom muséet finns en öppen plats kantad av långa och bekväma parkbänkar och julinattskymningen smög sig varm till sovande buskar och träd. En mörkhyad man gick av och an där och tycktes leta efter något utan att finna det – någon annan såg jag inte till. Ljud hördes av skränande ungdom.
Själva muséet var inget att ha. Gamla fotografier, en uppsättning jordbruksredskap av trä som man inte fick röra och en ung, nosig vakt som inte drog sig för att påpeka detta.
Kinesiskan bakade som vanligt sina kex bakom disken på järnvägsstationens café. Hon frågade mig om dessa mänskor jag berättar om verkligen finns till?
Jag hänsköt frågan till Shakespeare och Stormen (Prospero i akt IV) – inga är de ju kanske annat än
andar, som min konst
har kallat fram att ge gestalt och liv
åt mina tankar.
– Men det är ingen konst! sade den snedögda på mandarin.
– Nej, genmälde jag på apelsin, det har jag väl aldrig påstått hellör.