Jag grubblade också på disponentens milt vemodiga skymningssång i det föregående, 1469 C. Till slut ringde jag upp Mcs litterära agent för att få höra den. Han befann sig nu i Abessinien (han envisas med att kalla landet så) och telefonlinjen var både dyr och knastrig. Men per e-post tillsände han mig prompt Disponenten sjunger i sin båt på havet:
Jag är en disponerare
som sköter era hus,
en egendomsförmerare
i kamp mot slarv och bus.
Om någon glömt förfallodag
så får han strax på stund
ett brev. Min firma kallar jag
för CERBEROS (en hund).
Mitt kall hör till de tråkiga
ej vingar har min själ –
jag gillar ej de bråkiga
och sådana som stjäl.
Men bostäder behöver vi ju alla!
Jag lider verkligen med dem
som saknar allt de eget kunde kalla
och viktigast av allt: ett hem.
Jag ville vandra med min nyckelknippa
och dela ut åt den som frös
och i en portgång drömmer om att slippa
ännu en natt som bostadslös.
Jag ville ge den man en rymlig fyra
som hittills levt som packad sill,
självsvåldigt pruta ned hans månadshyra –
men saknar fullmakten därtill.
O Mästare vars hus jag satts att valla,
jag ville glömma Stadgarna, som sagt.
Låt mig få låsa upp en gång för alla
som saknar giltiga kontrakt!
(Vers 1 sjunges i Sverige så:
I nit och vicevärdighet
er våning vårdar jag,
med välbeprövad färdighet
till ägarens behag.)