En seriös bloggskribent kan råka ut för oväntade ting, överraskningar.
När man inrättat sin blogg enligt givna instruktioner och föreskrifter, väntar man sig också att man där får publicera det man själv vill, när man vill och även på det sätt man vill.
Det får ju de andra också.
Ja, ja, jag vet att det är något slags romantisk fiktion att en författare inte längre själv skriver sitt verk utan att det är verket som skriver sig självt. Eller hur det nu brukar uttryckas. Orden ger sig själva, och det.
Men denna blogg är faktainriktad och jag har inte några skönlitterära ambitioner. Det kom därför som en överraskning när en av de personer jag nyktert och sakligt tänkte berätta om, började ta sig friheter. Självklart och försynt.
Ja, jag hade egentligen inte en tanke på att berätta om henne. Det var hennes egen tanke fast den aldrig uttalades eller framfördes explicit.
Merja heter hon, det är en annan Merja, hon är inte identisk med den jag berättade om i ett annat sammanhang (ett masklöst besök under coronatiden). Den Merjan var helt visst generöst angenäm till sättet men samtidigt också självupptagen, självbespeglande i normal omfattning. Dagens Merja är däremot en av dessa mänskor som är gjutna i ett stycke från början (det där var nog inte min formulering utan hennes egen, ordlöst överförd). Hon kan inte vara någon annan än den hon är. Hon riskerar inte att gå förlorad i servilitet.
Hon stod nämligen bakom en disk och bjöd ut och sålde pappersvaror och tryckta varor, likgiltigt vilka. Det går inte att säga hur hon var klädd. Att beskriva hennes utseende är inte heller möjligt. Visst, hon var ljus och medelålders – om jag minns rätt… jo, hon var nog ljushårig… men det är detaljer som är lika ovidkommande som hennes varaktiga känslor för sina kunder (eller deras för henne).
Hon såg sina kunder och var till för dem den stund som köpet avhandlades och fullbordades och detta är nog.
Något sådant har jag bara blivit vittne till en enda gång tidigare och då gällde det en mörk ung kvinna från Asien och henne har jag också berättat om och hon heter Samjana och då gällde det ett litet sällskap där var och en av hennes bordskamrater, en åt gången, blev världens centrum och föremål för hennes odelade uppmärksamhet – en artig och fullständig sådan! (”Ett oförställt intresse” är den sedvanliga jargongen.)
Sådant ser man mycket sällan. Kanske aldrig.
Merjas namn stod på en liten skylt. När hennes uppgift var slut, tog hon på sig en ljusgrön yllemössa och gick. Förundrad gick också jag ut i gatuvimlet i Den stora staden.
Mig såg hon knappast, jag satt en bit längre bort i Den stora butiken. Hej då, Merja!
Om två-tre år möter jag dig kanske igen. I vilken uppgift? Från vilket land kommer du då, vad heter du då?
Nog har jag sett glimtar av äkthet hos många förut, hos andra än Samjana och Merja.
Men bara glimtar.
Stänk och flikar.