När jag sist gick ut att vandra mötte jag bland många andra några vänliga mänskor.
Det är sällsynt och det bör nämnas.
Jag hade väntat länge på bussen och äntligen kom den. Det var då jag märkte att biljetten var borta! Man kan inte betala med pengar nuförtiden i huvudstadsregionen.
Förtvivlad letade jag framför en pizzeria på andra sidan gatan. Haver ni sett – en biljett?
Ingen hade det. Men en av de mörkmuskiga tog fram sin plånbok och ur den en biljett han hade i reserv för eventualiteter.
– Här, sade han. Ta den!
Jag erbjöd honom full ersättning i pengar. Han tog inte emot någon betalning utan slog blotta tanken på monetär ersättning uttrycksfullt ifrån sig. Det skedde med en gest som kanske syftade på ett gammalt ökenordspråk: man betalar för en pizza men aldrig för en gåva till en beduin i nöd!
Detta som en samvetets tacksamma kvittering av den muslimska omringning jag redogjorde för i 1175 (den 28 maj). Inget mer, men inte heller mindre.
Det tog en stund innan nästa buss kom men nu var det inte alls lika kyligt längre.