Hur hamnade jag här?
Nej, jag börjar på nytt: folk är så tvivelaktiga nuförtiden. Jag tror att någon kan mena att delar av min skildring av filosofkamraterna i inlägg 1089 (26.2.) är påhittade, och det har ju någon rätt i. Men andemeningen var sann även om jag något tvingades tillrättalägga deras karaktärsdrag med hänsyn till filosofihistorien.
Däremot är Eulalia (inte identisk med de andra eulalior jag nämnt) och Misan i nedanstående i verkligheten existerande, fast jag för säkerhets skull presenterar dem under fingerade namn, som två kvinnliga filosofer. Alla som känner mig vet ju hur ivrig anhängare av jämlikhet och slätstrukenhet på alla livsområden jag är. (Avgörande är också att Eulalia och Misan själva får läsa detta porträtt.)
”Kvinnan”, sade Martin Luther, ”är av naturen vältalig, medan mannen måste skaffa sig denna gåva genom hårt arbete. En kvinna som talar om hushållet är vältaligare än Cicero.”
Eulalia och Misan talar inte om hushållet utan de är filosofer med egna inriktningar. Eulalia är insistentialist. Hon förklarade att vi går på kaffe, så att kan hon berätta om sin filosofi. Jag vill inte ha kaffe, sade jag, då får jag inte sömn. Men Eulalia hade redan bestämt oss, alla tre. Stället var ett litet mellanting i den diffusa zonen mellan café och hamburgerrestaurang.
– Tråkigt, tyckte Misan. Men hon har inget annat att göra och lovade för sin del berätta om tristessentialismen och sitt mål att upprätta ett tristokratiskt samhälle i den förort där hon bor.
– Om jag ids, tillägger hon. Eulalia är ivrigare.
– Du skall ta socker också, det är hälsosamt, sade Eulalia och stoppade två bitar i min kopp. Insistentialismen menar att insisterandet föregår existerandet och allt annat med. Det visste redan de försokratiska grekerna.
– Ååh, sade Misan, nu börjar hon igen med sina greker. Kan vi verkligen inte gå någon annanstans? Men hon satte sig bekvämare tillrätta och verkade rätt nöjd.
– Du stannar här! sade Eulalia. Du behöver höra vad jag har att säga. Där exempelvis existentialisterna betonar handlingen eller valet som primära i den mänskliga tillvaron, betonar insistentialismen med stöd av vissa Herakleitosfragment och en rekonstruerad version (rekonstruerade versioner är de enda pålitliga!) av Parmenides’ Peri fyseōs att det viktiga är att hävda att något förhåller sig på ett visst sätt. Tänk nu på det nyfödda barnet! Det insisterar på att bli matat och på att alla dess grundläggande behov tillfredsställs. Fråga ”varför” av det barnet! Det svarar inte, det väljer ingenting, utan…
– Skall du hålla på hela dagen? sade Misan. Då kan jag lika gärna gå härifrån. Hur orkar du, Nitram, höra på?
– Jonej, om Eulalia håller en liten paus, så kan Misan kanske berätta litet om tristessentialismen under tiden? försökte jag.
– Nej! sade Misan oväntat. Jag har kanske ändrat mig. Låt henne fortsätta. Jag är van att lida!
– Ja, sade Eulalia och slog näven i bordet. När jag talar skall ni höra på, båda två! Det har funnits många pseudoinsistentialister under tidernas gång men ingen av dessa tänkare och tänkerskor har vågat ta steget fullt ut. Jag hävdar att det är hos mig som alla dessa ansatser kommer till sin fulla blomning! Många har talat om viljan till makt eller om betydelsen av kraftfullt handlande och beslutsamhet och så, men det har varit bara ord.
Nu råkade hon nästan i instas. Hon försjönk i sig själv och visste inte riktigt med vilka ord hon skulle beskriva vikten av att hävda saker och ting bestämt, utan undantag. Så hon förde kaffekoppen till munnen.
Misan var också tyst. Hon gäspade, skruvade på sig och tittade på klockan – eller låtsades titta, hon hade inget armbandsur.
Sedan blev ingenting mera sagt i sak. De bestämde att vi inte bryter upp utan sitter kvar, även om man stänger stället. Detta märkliga beslut kom sig av att Eulalia ville demonstrera att praxis är en viktig del av insistentialismens teori. Och ägaren är en turkisk invandrare, halvbekant till dem. Efter att Eulalia insisterat, förklarat grunderna i sin filosofi och erbjudit en liten summa som ersättning, fick de lov att övernatta på två hårda sittbänkar. Nå, de är yngre än jag.
(Egentligen inte så obekvämt. De har höga ryggstöd, sådär som cafét i centrum av Karis då för länge sedan.)
De har somnat nu, på varsin bänk. Jag passar på att skriva detta med Eulalias dator, sedan går jag härifrån.
Misan stannade för att hon tyckte att hennes hem blivit för gemytligt. Eulalias bil står utanför och hon kör hem henne på morgonen.
Skrivandet är mödosamt, Eulalia har programmerat sin dator på något sätt, jag vet inte hur man gör sådant, så att färdiga utsagor hoppar fram vid bestämda bokstavskombinationer. Dem måste jag undvika eller backa tillbaka och utplåna. Jag har hållit på så i flera timmar nu, det är en otacksam sysselsättning, men jag har beslutat att jag skall ha den färdig idag – eller före gryningen.
Det medges att deras synsätt påverkat mig i någon mån.
Ser du spår av deras tankar i det jag skriver, vet jag med bestämdhet att det är mig fullständigt likgiltigt. Endast min kärlek till visheten och det snöblandade regnet håller mig kvar här ännu en stund.
Man blir flyktigt bekant med alla möjliga insistenser i huvudstaden. Jag brukar inte skriva såhär.
I morgon kompenserar jag med en sann historia med namn och allt.