När jag föddes, fick jag en navigator av mina föräldrar.
De hade matat in destinationen. ”Kör rakt fram”, sade en mjuk röst.
Det gjorde jag. ”Notera hastighetsbegränsningen”, varnade mig rösten varsamt. ”Välj rätt körfält.”
Sedan uppmanade den mig att stanna och ta upp passagerare. Först en, så ytterligare sex personer.
Rösten varnade mig för dåligt väglag och för den motkommande trafiken.
Så plötsligt: ”Tvärbromsa!” Det gjorde jag men mina medpassagerare flydde.
”Nu följer en mycket lång och mycket ensam sträcka”, sade den mjuka rösten. ”Kör rakt fram!”
Jag fortsatte länge. Jag blev trött och ville stänga av min navigator. Då såg jag vid vägen ett ljuvligt hem som badade i ljus.
”Ännu ett litet stycke”, sade rösten stilla. ”Ett litet, litet stycke.”
Men till slut orkade jag inte längre.
Då sade den mjuka rösten: ”Nu är du framme.”