Det händer att ensamma barn har en låtsaskamrat.
Vuxna, som ingenting begriper, antingen roas eller oroas av detta. Men långt ifrån alla barn har en sådan.
Det har däremot alla vuxna. Våra göranden och låtanden, hela vårt uppförande och livsföring bestäms av dessa osynliga själens furirer. Det är inte ett enda inlägg av dessa 1063 och alla de övriga, onumrerade, som inte författats under låtsaskamratens pre- eller postliminära överinseende.
Vad kommer han – eller hon – att tänka? Vad tänkte hon eller han när hon väl läst det? Hur skall jag formulera mig för att han / hon skall förstå eller inte förstå, eller förstå mig bara alltför väl, eller med avsikt ingenting begripa?
Så låt mig då ge en eloge till den bästa rumskamraten under de två kritiska sjukhusnätterna. Honom har jag ännu inte nämnt. Det bästa med honom är han inte finns.
När jag sköts in i tvåmannarummet, var det ingen som hälsade mig. Ingen sade ”här är så mörkt, jag tänder lampan”, ingen sade ”nu börjar nyheterna”.
Ingen satte på TV:n! Den stora TV:n, den som upptog nästan halva väggen och som jag därför hade tvingats se om han som inte finns hade haft begärelse till den.
( Att märka är att nu gjorde inte ens personalen något av allt detta. Jag fick ligga i ro i ett dunkelt rum med dörren öppen till den ljusa korridoren. Jag fick beskåda livet och rörelsen utanför – eller sluta ögonen i frid, om jag det ville.
Vilket är precis vad en bloggskribent behöver. )
När jag lämnade sjukhuset och de två nätterna sade jag inte farväl till min rumskamrat men jag är honom mycket, mycket tacksam.
Det finns så många som säger ”vi finns här för dig” eller som hävdar att deras enda existensberättigande är att stå till andras tjänst och förfogande. Några får pengar för att säga det, andra känner sig betalda på mera sublima sätt.
Men min verkliga vän – han som inte finns – han bara teg.
Här lämnar jag de två nätterna.
På bussen hem var det Radio Nova igen.