”Nu får ingen ge mig mer besvär, för jag bär Jesu märken på min kropp.” Så avslutar Paulus brevet till galaterna (6:17). Ordet han använder är στίγματα. Det var långt innan de s.k. ”helgonen” framvisade de blödande sår som gett ordet en ny innebörd i kyrkohistorien. Paulus avsåg antagligen märken efter den tortyr och de bestraffningar han utstått för evangeliets skull.
I Första Moseboken läser vi om brodermördaren Kain: ”Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som träffade på honom skulle döda honom.” (4:15)
Enligt senare judisk tradition skulle ”kainsmärket” vara ett märke på vilket brottslingar känns igen. Esaias Tegnér skaldade i denna betydelse om mänskan i Mjeltsjukan: ”Du himlabarn! hos dig det enda sanna / Är Kainsmärket inbrändt på din panna.”
Men ondskan och hatet är skyddade i världen. De utplånas inte så länge jorden består och de bär sina synliga kännetecken, sina streckkoder. Om dessa har Krisztina Tóth skrivit i Vonalkód, som innehåller femton noveller med dessa streck som en tråd, en röd tråd eller linje. Alla noveller har en underrubrik som innehåller ordet ’streck’ eller ’linje’.
Till streckodens alla konnotationer av byråkrati, organisering, handel och marknadsekonomi, klassificering etc. kommer därtill i de forna östblocksstaterna ytterligare en dimension då den ”a Nyugatról érkezett dolgok ismérve volt: a kis fekete csíkok mágikus vonzerővel ruházták fel az érdektelen holmikat is, a kód ugyanis egy másik, létezésében megközelíthetetlen világ hírnökeivé is avatta őket, egy olyan világéivá, ahol a tárgyakat fényes dobozokba és csomagolópapírba, az emberi testeket pedig puha kelmékbe burkolják”.
De streckkodförsedda, begärliga varorna bär också kainsmärket (denna term använder Tóth Krisztina inte) från Väst, de är mera åtrådda och eftersträvansvärda än de omärkta av inhemskt eller östligt fabrikat.
Med utgångspunkt i Krisztina Tóths noveller vill jag några dagar framöver dröja vid dessa streck och linjer.