«

Dec 03

Skulden

Det är en världsvitt utbredd föreställning att sjukdomar och olyckor orsakas av onda mänskor eller andemakter. Hos Chigozie Obioma (bloggen 5/8) är denna övertygelse förutsättningen för romanens handling, hos Ben Okri (10/10) genomsyrar den hela ”andebarnet” Azaros berättelse, hos Wole Soyinka (19/9) blir den rentav ett stilistiskt hjälpmedel och arbetsredskap – han skriver ”som om” jorubafolkets gudar ägde verklig existens fastän han själv inte bekänner sig till denna tro.

Så även, allt detta, hos Elechi Amadi. I ”De stora dammarna” har wonjo, en mysteriös farsot, drabbat befolkningen i två rivaliserande byar som en gång för alla genom divination vill fastställa vem som bär skulden.

Om denna tanke förefaller oss i västvärlden naiv eller primitiv, må vi betänka att ingen av oss heller kan avge den yttersta förklaringen till det faktum att olyckorna förefaller drabba oss mänskor slumpmässigt. Det finns ingenting i en slumpgenerators struktur som förklarar varför den är en slumpgenerator eller som kan hjälpa oss att uttömmande förstå vad begreppet ‘slumpmässighet’ egentligen innebär.

Men när vi drabbas av en mänskas ondska vet vi vad lidande är.

Elechi Amadi skriver i en stil som närmar sig den antika tragedin. Det finns ingen som kan hindra det som sker. Det måste gå som det går.

Denna blogg är ingen grekisk tragedi. Hon som hatar kan i vilket ögonblick som helst låta sitt blodiga hantverk upphöra. Hon äger förmågan att välja att avsluta skådespelet som tragedi, avblåsa det och förvandla det till sunt och levande liv – så långt det ännu låter sig göras.

De trollkarlar och häxor som är det ondas upphov i de nämnda afrikanska romanerna, de finns också hos oss. De går under andra namn och beteckningar men död och ofärd följer dem åt och därpå känns de igen.

Det som skiljer Elechi Amadi från övriga nigerianska författare i allmänhet, är ödesbundenhetens och tidsdimensionens roll i skildringen. Det förra är kanske ett västerländskt inslag som han tillägnat sig genom litteraturen, det senare kanske ett kristet inslag.

Det förra medför resignation, det senare ger hopp. Hon som hatar kan dö eller hennes hat kan plötsligen skingras för vindarna, offren bli fria.