I England är lördagseftermiddagarna vikta åt ligafotboll. På Etihadstadion är det lokalderby, de gamla ärkerivalerna Ryssland och Ukraina möts i en ligamatch.
Stadion är som vanligt fullsatt, det betyder omkring 55 000 personer – det är flera mänskor än det bor i exempelvis Borgå eller Salo.
Domaren i denna viktiga match heter António Guterres och som linjemän fungerar Xi Jinping och Joe Biden.
Det råder en spänd förväntan och man börjar försiktigt avvaktande. Matchen är jämn. Det är det ryska laget som först lyckas förstöra ett köpcentrum men i nästa anfall spränger Ukraina en viktig bro. Inte förrän mot slutet av den första halvleken lyckas den ryska befälhavaren besätta ett kärnkraftverk: 1-0 till hemmalaget.
När jag byter sida i sömnen, hör jag den andra grannens radio eller TV. Detta är verkligen en lyhörd lägenhet! Volodymyr Zelenskyj har just gjort sitt första mål för säsongen och reportern försöker överrösta jublet i Kiev. Men ”Pu-TIN, Pu-TIN, Pu-TIN” skanderar publiken när Vladimir bara några minuter senare utjämnar.
Nu blir min sömn djupare… Båda matcherna slutar oavgjort, Manchester och Kiev flyter samman i en rosengul dimma… Volodymyr och Vladimir skakar hand efter slutvisslingen och småpratar vänligt med domaren…
I morgon skall jag tala med disponenten om detta oväsen. Jag har verkligen uppgifter som fordrar ostörd koncentration också på veckosluten!
Eller tror man kanske att bloggar skriver sig själva?
Va?