– Nej men, Osku! Hur kunde du hitta på något sådant!
Den ilskna kvinnorösten ljuder plötsligt skarp genom min tunna sommarvägg. Vad är det Osku hittat på? Jag blir nyfiken men känner samtidigt medlidande med barnet. Åtminstone offentligt brukar mödrar inte låta så barska.
Osku är tyst, kanske förkrossad. Eller är han så hårt hållen att han inte vågar protestera när mamma är arg? Kvinnorösten fortsätter:
– Det hade jag ändå inte trott om dig! Nog borde du ha bättre förstånd!
Det är för sent nu för mig att ange min närvaro genom en hostning. Fast jag undrar om detta inte är på gränsen för vad som motiverar ett ingripande. Oskus tystnad är olycksbådande, förefaller det mig. Om han en gång är så gammal att han kan ställas till ansvar för att inte ha handlat genomtänkt, då borde han också kunna få eller ges tillfälle att försvara sig. Barnskyddet…
Men rösten bara fortsätter:
– Om du tänker uppföra dig såhär i fortsättningen, kan jag inte ta med dig någonstans! Jag får ju skämmas inför andra mänskor…
Nu går det för långt! Osku skall inte beläggas med sådana skuldkänslor: att hans egen mor skäms för honom inför andra mänskor! Jag beslutar att ge min närvaro till känna. Jag stiger fram med en mycket ilsken blick i beredskap för den opsykologiska modern.
Osku är en hund.