Tre i bredd går de framför mig på trottoaren.
Kvinnan i mitten är inte gammal men hon går med sned rygg och byxorna är långt nedhasade. Jag avger en försynt ringning och de bereder rum för mig att passera.
Men kvinnan i mitten är ju M.!
Senast jag såg henne var på en helt annan ort. Då fanns det ännu hopp – fast hon känner nog igen mig glatt också nu.
Jag vet att det finns något slag av ’behandlingshem’ i närheten, eller vad det nu kan kallas, det finns en skylt vid landsvägen. Vad har de gjort med henne där?
Jag noterar att de två som ledsagar henne i vart fall har vett att skämmas, ty de bär båda en mask som döljer deras ansikten.