Men var har jag sett honom förr?
Först någon dag senare går det upp för mig vem han var och är, och varför det var svårt för mig att identifiera honom. Den plats där jag såg honom var nämligen den samma där jag sett honom förr. Det som var så annorlunda var tiden själv.
Det var han som under min studietid fyllde tallrikarna med ett förbluffande antal potatisar, hela berg, och som satte i sig allt detta jämte tilltugg under en enda måltid. Priset var ju fast och subventionerat för studerande men portionernas storlek berodde på vars och ens matsmältningsförmåga.
Nu sitter han där bland några olyckskamrater på ett av huvudstadens utetillhåll för olyckskamrater – och ser ut som förr, blott att han är barfota. Men det förstås, ett par skor nöts ut under några årtionden och fotplagg hör kanske inte till de nödvändiga nyanskaffningarna.
Eller äger han ett par, som han inte vill slita i onödan under sommaren?
Litet åldrad ser han naturligtvis ut, som alla, men förvånansvärt väl bibehållen. Hans omgivning är inte upplyftande men hans blick är alltfort klarblå och vänlig, kanske dock en aning resignerad.
Eller är det jag som blivit det?