Det här havet var bara en sjö. Men det är en ovidkommande detalj och förresten seglar en sjökapten också på oceanen.
Några hundra meter senare märkte jag att jag förlorat telefonen. Jag återvände och sökte där jag suttit; några mänskor fanns där inte på stranden. Jag hittade den inte. Jag måste ha tappat den på någon annan plats.
Men jag skrev ett meddelande till mig själv med en lånad apparat och meddelade en ev. vänlig upphittare mina kontaktuppgifter. Jag fick också ringa, flera gånger, till mig själv. Signalerna gick fram men ingen svarade.
Hur länge håller batteriet i en så gammal telefon? Den natten störtregnade det. Följande dag gick signalerna ändå fram men ingen, ingen tycktes höra dem. Och det blev natt, och det blev åter morgon, den tredje dagen.
Då hände det. En upphittare hörde av sig.
Han hade hittat min telefon vid stranden, den strand där jag redan letat. Han hade åkt åt andra hållet (vilket för mig betydde en cykeltur på över femtio kilometer för att hämta telefonen). Han lovade lämna den på ett café.
När jag kom dit, hade han ännu inte hämtat den men han kom medan jag satt där. Telefonen hade han satt i en plastpåse och skrivit ett vänligt, undertecknat följebrev.
Mitt tal om hittelön slog han från sig med båda händerna som en stor orimlighet. Och sedan gick han.
Min telefon är mycket gammal och efter två regnnätter fanns där bara litet imma innanför fönstret.
Den är borta nu. Men vänligheten, den lever och andas alltjämt, någonstans.