I vår populära följetong ”Den gamle och havet” (rubriken lånad av herr Hemingway) vill vi anställa några betraktelser över mänskor vid en strand.
Det har varit en folkfattig sommar så långt. Det är bra. Det är lättare att förundra sig över enstaka folkenheter än över massan.
Två unga män var de enda som kom, det kan bero på att det regnade och folk lever kanske i den föreställningen att mänsklig hud inte tål fukt?
De var i tioårsåldern eller kanske något över. De var sära. De hade med största säkerhet av sakkunskapen försetts med någon diagnos för avvikande; så omedelbara och uppriktigt vänliga var de.
De bad mig titta på när de simmade. De ville visa upp sina färdigheter. De kunde simma ända till den stora stenen där borta!
Jag fick vara åskådare när de bevisade sanningshalten i sitt påstående.
Det var mycket de visade mig på stranden och i havet och mycket jag nu upptäckte för första gången.
Sedan gav de sig av, regnet upphörde, ordinära mänskor strömmade till och åter blev tillvaron platt.