Det är en arbetsam man i äldre medelåldern, flitigt sysselsatt med att lasta eller lossa varor från ett fordon i närheten. Han nickar sakligt och kommenterar isen och snön som är till förfång för arbetet, muttrar mera för sig själv än för min konsumtion.
Men det är söndag morgon och platsen för hans verksamhet är en rad med avfallsbehållare i en förort i Helsingforsregionen. Utan att desto mera bry sig om vad lagar och föreskrifter säger eller vad åskådare eventuellt anser, är han i färd med att tömma ut innehållet på den frusna marken och sortera i högar allt efter användbarhet och ekonomiskt värde. Där lämnas också det han själv ratar.
Han är inte den ende jag iakttagit i sådan verksamhet på sistone. Dessa tjuvar – kasserade eller inte, tillhör varorna avfallshanteringen eller klädinsamlingen – bekymrar sig inte över att någon kunde ingripa i deras verksamhet. Polisen, renhållningen, fastighetsägarna – det är dem likgiltigt och jag har inte heller sett myndighetsföreträdare eller andra ovidkommande störa dem.
Var hamnar kläder som donerats till klädinsamlingen? En del kommer till de baltiska länderna. En del kanske till andra länder, där de säljs på lopptorg eller andra lämpliga ställen. Journalister har någon gång följt tjuvgodsets bana med elektroniska medel och spårat det dit.
Mannen verkar varken ilsken eller ljusskygg och han arbetar lugnt, flitigt och metodiskt. Det här är hans arbete, och jag som vuxit upp med Kalle Anka i den känsliga åldern, kommer att tänka på Björnligans ord: detta har vi hederligt stulit.