Det var en solig vinterdag och mannen jag mötte på vägen sade att det var en solig vinterdag.
Men innan jag går in på trivialitetskoefficienten i mina inlägg, ber jag dig lyssna uppmärksamt. Dra en tänkt linje från långsidan av den gamla möbelaffären i staden vid havet, där vi bodde, och ställ dig sedan på den plats där den linjen skär Strandgatan.
Han var troligen påverkad av något medel, för inte säger man ju till främmande att det är en solig vinterdag även om det är en solig vinterdag. Han var kanske fyrtio år gammal, han hade en uppknäppt svart läderrock och svarta läderstövlar, krimskrams i silver kring halsen och en svart cowboyhatt.
Men jag svarade. Jag svarade att det verkligen är en solig vinterdag.
Han kommenterade inte ytterligare detta, han hade en fjärrskådande blick och fortsatte med långsamma och något osäkra steg. Vart han gick vet jag inte, för jag vände mig inte om. Jag grubblade nämligen på annat: på hur innehållslösa våra samtal egentligen är, våra skriverier.
Förresten är den gamla möbelaffären riven för länge sedan och någon gata med det namnet fanns ju inte där vi bodde, trots att staden ligger vid havet. Så du kan gå nu, när du vill och vart du vill.
Inte vill jag inskränka någons rörelsefrihet, inte ens tankens frihet.