Det förvånar mig att hennes tal alls rymts in. Kanske hade hon anvisats en annan ingång av personalen. Så bred var hennes skånska.
Med sig till cafét hade hon två små pågar och två lika små påginnor. Dessa halvdanskar – jag talar nu enbart om längden på de små, det är inget politiskt ställningstagande – satt i två sittkärror.
Vad kan man annat än uppmuntra sådant, allra helst som samtliga var hennes egna påg.
Mig har man upprepade gånger frågat om jag är laestadian. Och det innan jag ens yttrat mig i någon teologisk fråga. Ett halvt dussin anses många av många. Annat är det längre norrut; på väggen har jag fotot av en kvinna med femton syskon. (Nu missförstod ni mig: hon har tagit fotografiet. Nej, inte så: hon har inte tagit det utan det finns kvar. På väggen. Jag tror att ni egentligen precis vet vad jag menar.)
Det finns folk som tycker att det är bra med barn. Sedan visar det sig ofta att de inte alls tycker det utan de har bara ett eller två.
Leve skåningarna. Länge!