«

»

jan 22

Möten, virus och mänskor, del 783

Tiggaren Simon hade ingen TV.

På annat sätt kan man knappast förklara hans ord i Dan Anderssons dikt: ”En dröm har jag kvar – jag kan ännu drömma”.

Själv tog jag i vaket tillstånd del av en intressant undersökning som visar att de flesta personer som bevarat förmågan att dagdrömma i vuxen ålder har ett gemensamt drag: de har ingen TV eller de tittar åtminstone nästan aldrig på den.

Visst minns jag de färdigskrattade showerna från min barndom, de som bidrog till min djupa avsmak för eller rättare sagt misstro till allt US-amerikanskt och TV-tittande desslikes. Avsmaken sitter i.

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar,
Liv, ge oss sol och varmt.
(Bo Bergman)

Skulle jag inhandla en televisionsapparat? Skulle jag slå mig ner framför den, glömma världen och glömma mina barn? Glömma all världens lögner, brutna heliga löften och meneder?

Hellre då Simons öde även om inte heller det är att rekommendera:

En dröm har jag kvar – jag kan ännu drömma –
på en myr vill jag ligga, mjukt mot dyn.
Över bädden av pors skall stjärnljus strömma,
och mina brustna ögon skola se mot skyn.
Över bittra örter skall vinden vina –
som en mask skola vandrande moln mig se.
På mitt beniga bröst skall månen skina,
och min puls skall stanna och min mun skall le.