Hon log mot mig!
Hon log faktiskt mot mig!
Här, i zombiernas paradis, där masker skjuter shoppingkärror längs hyllorna, fanns det en som log. Hon är inte gammal och hennes ansikte är inte åldrat men kring ögonen bildades många, en solfjäder av rynkor.
Det finns alltså hopp, trots allt. (För mänskligheten, inte nödvändigtvis för mig. Jag bara gav henne företräde i en kö.) Jag känner en kvinna med två slags leenden – ja, det är inte ovanligt men hos henne är det särskilt markerat.
När det kommer kunder till den lilla butiken, ler hon. Mungiporna dras utåt och blottar tänder.
Men ibland ler hon på samma sätt, dock med den skillnaden att hon ler också kring ögonen.
Jag läste någonstans att schimpanser och mänskor ler lika.
Int heller! Inte kan apor förställa sig så. Mänskan är skapelsens konung, överlägsen i allt.