Med anledning av gårdagens inlägg styr jag mina mentala steg till det mina morföräldrar kallade ”lilla kammarn”. Naturalia non sunt turpia men vad beror det på att man i Sverige tagit till sig denna devis i så överväldigande grad?
Jämför man den rikssvenska med den finlandssvenska och finska litteraturen, särskilt litteratur för barn, stöter man snart på detta märkliga fenomen: rikssvenskarna är både intresserade och mycket roade av alla anspelningar på och redogörelser för det som tilldrar sig i den lilla kammaren.
Se på de nya barnböckerna! Där finns tiotals nya volymer som handlar om hur lilla Lisa eller Pelle (eller Mohammed) förrättar sitt tarv.
Se på deras illustrerade vitsböcker! Det är dasshumor i överflöd i den lätta rikssvenska litteraturen.
Sådant som vi finländare varken finner intressant eller vitsigt. Det finns inte här något sådant tabu som de beskäftiga pedagogerna i Sverige överbjuder varandra för att belysa och prata sönder.
Svenskarna har fastnat kollektivt i ett utvecklingsstadium, skulle folkpsykoanalytikerna säga, om sådana fanns. Vad hjärtat är fullt av, därom talar munnen.