Min följeslagare kräks i dörren.
Och när vi för ut kläder till avfallsbehållaren, bär hon plasthandskar och håller kassarna på armslängds avstånd.
Detta bara för att antyda de yttre ramarna. Mitt i eländet ges också frid.
När några koppar diskats, en ren yta röjts upp på matbordet och fönstret öppnats, kan en församling samlas till gudstjänst. Två eller tre närvarande är ju nog.
Jag ser att man i Nigeria byggt en kyrka för en miljon mänskor. Klimatet där gör att kompakta ytterväggar inte behövs men en sammanhängande takkonstruktion av flera kilometers längd möjliggör detta deltagarantal. Så är nigeriansk kristendom också starkt påverkad av sådana amerikanska väckelserörelser där massans psykologi har en stor betydelse.
Inte så hos oss. Men vid en öppen Bibel och under skrovlig psalmsång öppnas, mitt i eländet, himlens port för tre som glömmer det förgångna och sträcker sig mot de kristnas ljusa framtid.