”Stor sensation! Stor sensation! Andersson har förskingrat en miljon!”
Fast jag inte vill se dem, tvingar medierna på mig rubriker. Nu publicerar man namnet på en person som påstås ha förskingrat en större summa i den finlandssvenska jämmerdalen.
Jag tänker på författaren, domaren och hedersmannen (del 627, den 15 juli) Stamatov. Du skall inte mycket döma!
Alla har vi skol- och andra kamrater, även släktingar, som med namns nämnande figurerat i mindre upplyftande sammanhang – om vi är tillräckligt gamla. Jag minns känslan när jag under min skoltid en morgon läste den lilla hemstadens lilla tidning, som på första sidan namngav och utlämnade en släkting med samma efternamn. Jag visste att det skulle vara gefundenes Fressen för skolans primusmobbare så fort jag kommit dit.
Själva dådet var en bisak för oss båda.
Och så vill vi gärna sola oss i glansen i det omvända fallet – någon närstående som utmärkt sig i positiv mening.
Vilken moralkodex följer massmedierna? Man publicerar namn när det gäller mord och när det gäller högt uppsatta politiker. Det sker ”i allmänhetens intresse”, ljuger man. Det råkade sig så att jag håller på att läsa en svensk ministers memoarer, där berättar han om hur en kvällstidnings reporter snokat reda på och publicerat en annan högt uppsatt politikers rattonykterhet.
Den politikern reagerade på publiceringen med att ta livet av sig. (Det är länge sedan.)
Massmedierna speglar inte bara sin tids moral utan också dess omoral. En tillräckligt stor summa pengar förskingras – då är brottet grovt och då lämnar vi ut förövaren. Men vad är pengar? En bruten trohetsed, ett äktenskapsbrott är inte föremål för journalisters indignation – snarare tvärtom. Vad gör mera ont? Vad är mera förödande?
Pengar kan betalas tillbaka, ära och heder återfås.
Pengar är bara pengar.