Den bulgariska litteraturhistorian jag tillskansade mig (del 607, den 24 juni) bjuder som väntat på intressanta lärdomar. Det gäller bl.a. sanningar jag ofta anat men inte sett uttalade expressis verbis.
Konstantin Kostenečki föddes på 1300-talet och tillbringade långa tider i serbisk exil. Men han menade att ryskan är det fullkomligaste slaviska språket. Och ortografin – rättskrivningen, alltså – är av avgörande betydelse för att förstå tingens väsen.
Var det inte det jag tenkte!
Den låga moraliska nivån i hans samtid tillskriver han oförmågan att nämna tingen vid deras rätta namn. Man kan inte ha moral utan ordkunskap.
Detta gäller framför allt Skriften och varje bokstav är av betydelse. Den indelning vi gör i konsonanter och vokaler är inte likgiltig. Konsonanterna är som män, vokalerna som kvinnor. Det är de förstnämnda som styr familjen. Accenter och sådant – de diakritiska tecknen – är som kvinnohattar. De är inte oundgängliga; man kan läsa texten också utan dem och i hemmet kan kvinnan uppträda utan hatt. (Även på denna sista punkt håller jag med Konstantin Kostenečki.)
Författaren till boken kan inte låta bli att kommentera dessa rön – han finner dem ”underhållande” (entertaining) och anser dem sakna bestående värde.
Hur fel han har! Konstantin visste. Och jag kanske anade detta redan när jag tog boken. Och ännu har jag bara kommit till början.