Det är tungt att ljuga. Mycket tungt.
Utan att gå in på eventuella personliga falskheter gör jag detta uttalande på tjänstens vägnar. När man lämnar ett sammanhang där det ständigt gällde att förtiga och hemlighålla mänskors livsöden, att komma med halvsanningar och ibland medvetna lögner för att – som man åtminstone intalar sig själv – skydda andras integritet… när man lämnar ett sådant sammanhang, är det nästan svårt att vänja sig vid en uppriktigare vardag.
Folk säger ’goddag’, ’hur mår du’ och ’adjö’ och det är inte mera med det.
Föga hjälp hade man då av etikernas abstrakta diskussioner och råd. Avgörandena måste ofta fattas snabbt, innan en mening avslutats, och den informationsmängd som förutsätts bearbetad av den ansvarsfulle etikern, den infinner sig i småbitar först efteråt. Om den infinner sig. Om inte också den har förvanskats på vägen.
Jag undrar hur hon klarar att leva, hon som med svek har tillvällt sig allt hon har.
Svaret är kanske att hon inte längre förmår särskilja sanning och lögn. Och det kommer ett skede när detta inte längre är en förolämpning och en anklagelse utan ett slags försvar.