När mammutarna ännu vandrade på Mannerheimvägen och telefonerna hade tunga lurar av svart bakelit, befann sig mina föräldrar på arbete i skolan på andra sidan gatan. Telefonen ringde och min lillasyster – fyra år – rusade till och svarade.
-Nej, sade hon. Pappa är inte hemma. Pappa har gått bort. Han är nu på den andra sidan.
Detta tänker jag på när jag talar med V. Jag har tidigare noterat hennes nogsamma undvikande av ordet ’död’. Ibland har vi diskuterat gamla gemensamma bekanta och först efter många omskrivningar har jag förstått att den person jag nämnde har – dött. De har ”gått bort”, är ”inte längre ibland oss” eller ”finns inte mera”.
Nu lär jag mig ett annat ord som inte heller får nämnas.
Hon berättar att hon i en besvärlig situation fått ’hjälp’ och ’stöd’, ’bidrag’ och ’lättnad’ osv.
Till slut förstår jag att hon fått pengar.
Döden och Pengarna.
Jag undviker till sist också själv att nämna orden, för hon reagerar med starkt ogillande om jag gör det. Måtte Honungstass ta mig, eller Gråben, om jag inte tar hänsyn.