Dagen till ära lånade jag huvudpersonens namn av Runeberg i gårdagens inlägg. Runebergs antikiserande stil fick honom att i Elgskyttarne förse de agerande med stående epitet. (Sådär som ”hon som hatar” här alltid betecknar en och samma person. Eller i Elgskyttarne ”den driftiga Anna”.)
En bortgången kvinna jag kände var på orten känd som ”hon som är troende”. Det förfaller som ett rymligt epitheton ornans men när det nämndes, visste alla vem som avsågs.
Oberoende av i vilken avsikt det uttalades av halvhedningar och andra: i mina öron var det ett äronamn.