När det vräkte ner som värst, var jag ute på vägarna.
Jag har till hälften lyckats övertyga mig själv om att det fanns förnuftiga skäl till att jag var ute på vägarna när det vräkte ner som värst. Jag litar på att ingendera av mina läsare tar kontakt för att hävda att jag innerst inne gillar att vara ute på vägarna när det vräker ner som värst.
För sådant tänkande är jag för gammal för. Låt oss istället tala om buffar, knuffar, puffar och skuffar och dem som gör det.
De var rätt många som behövde assistans och en av dem var en man ung man med sydeuropeiskt utseende, till yttermera visso invirad i ylle med den spanska flaggans färger. Han hade en gammal bil och han försökte komma bort från sin parkeringsplats genom att rusa motorn på högvarv så att hjulen bara borrade sig allt djupare in i marken.
En resolut yngling med spade kom till hans bistånd och jag anslöt mig och vi sade lentamente och inte en sådan velocidad furioso, ¡no! och åter ¡no!
Till slut begrep Fernando Alonsos lillebror och vi -uffade honom iväg och har han inte stannat, åker han väl än.
Men mina tankar åkte till en isdrottning som borrar sig allt djupare i sitt elände. Vem stöter till henne, vem?