Det var två små och skinande nya bilar. Den ena var klargul och den andra var klarröd. Det var en het dag.
Deras ägare eller förare var två unga damer, också de klädda i bjärta sommarens färger. Den ena hade en storblommig klänning, den andra en enfärgad men lika klar och strålande, även den.
Deras bilar stod i en ovan vinkel på butikens parkeringsplats och damerna bredvid dem. Bilarna hade vidrört varandra av misstag och det var om detta faktum damerna i fråga utbytte artigheter. Ty så lät det, det var ett civiliserat och alls inte hetsigt samtal de förde.
Som jag gick alldeles förbi, tittade jag efter för att se vilka skråmor och skavanker de åstadkommit varandra.
Ingenting! Absolut ingenting såg jag! Inte den minsta repa, bilarna kunde just ha rullat bort från bilaffärens skyltfönster.
Men de såg.
Jag hade just fått mitt körkort när en österrikisk man – han körde en gammal Renault – för mig förundrade sig över trafikvanorna i Finland. I Wien, sade han, där kunde man skapa sig litet parkeringsutrymme med hjälp av sin egen bil genom att litet fösa undan den framförvarande och den bakomvarande. Små bucklor uppstod ju, det var det ingen som fäste sig vid.
Men här, i Finland!
Är det ett trasigt inre vi måste kompensera på detta sätt?