XII.
Resten av skolgången förlöpte så: han flyttades från andra klassen direkt till fjärde. Här var han alltså yngst i klassen och den nya skolbyggnaden var alls inte lika trivsam som småskolan. Dock inte en av de allra värsta utbildningsfabrikerna: men där fanns korridorer.
Klasserna III-VI i folkskolan höll till i den övre våningen, i den nedre fanns medborgarskolan – klasserna VII – IX. Till den senare gick de som inte fortsatte i mellanskolan. Något gymnasium fanns då inte i Närpes, det kom ett år efter att han flyttat. Ville man gå gymnasiet, var det Petalax eller Kristinestad som gällde.
I Kaskö gick hans äldre bror en tid, och bodde då hos deras farmor. I Kristinestad hade hans mor gått under kriget, evakuerad dit från Sibbo, och hade där för första gången sett hans far, som var kasköbo men gick de högre klasserna i K:stad.
Från folkskolan gick man direkt till mellanskolans andra klass – någon första klass fanns inte. Det hölls ett inträdesprov till mellanskolan. Det var det högtidligaste tillfälle han dittills hade upplevt. Eleverna satt i pulpeter med långa mellanrum mellan varandra och skrev.
– Det gick dåligt, sade han till sina föräldrar. De tröstade honom med att det alltid går nya tåg. Över huvud tröstade och uppmuntrade hans föräldrar honom i alla situationer, också i stora misslyckanden, för vilket han förblivit dem djupt tacksam. Det vill han förmedla till sina egna barn: vet, att pappa alltid är nöjd med dig, om än inte alltid med det du gjort! Och nya tåg avlöper stup i kvarten, minns det! (Ifall det nu är just tåg du själv vill åka med.)
Men när resultaten kom och publicerades i ortstidningen, hade han – till sin lättnad! – inte varit bäst utan nästbäst. Kommunläkarens dotter var bäst med 95 poäng av 100 (minnet kan svika), sedan följde han själv och sedan hans bästa kamrat på tredje plats.
Allt var därför som det skulle. Ännu.