Här måste jag sitta och vänta över en timme i terminalen.
Det är fullt med folk, för bussarna har stått helgstilla en tid och jag kan inte välja någon annan plats än den där jag sitter nu. Och jag måste sitta vänd mot en ung kvinna som jag ständigt försöker låta bli att betrakta, därför att sådant inte passar sig. Ibland sneglar hon åt mitt håll, våra blickar kolliderar i luften och skyndar därefter hastigt från olycksplatsen.
Nej, det är bara det att hon är fascinerande. Hon är nämligen liten och rund och hon äter.
Först köper hon en korvpiråg i kiosken och en läskedrycksflaska därtill. Men hon har också föda i sin stora ryggsäck och, som det verkar, även i fickorna. Hon är klädd i många färger – dock inte regnbågens, för hon verkar inte vilja provocera och göra medmänskor illa. Hon verkar bara så innerligt nöjd och belåten.
Ibland stiger hon upp, lämnar den stora ryggsäcken på sin plats och vandrar ett litet stycke i terminalen. Hon hissar upp byxorna och gör små gymnastikrörelser. Hennes plats är inte bekväm, hon sitter långt framme på metallsitsen för att inte inkräkta på reviret för de två långsmala och svartklädda kvinnorna invid, de vilkas fötter når ner till golvet och som för ett lågmält samtal på ryska med slavisk återhållsamhet.
Sedan äter hon igen. Och hon förefaller alltså så innerligt belåten med tillvaron. Hon tittar glatt och förundrat och nyfiket omkring sig på alla de mänskor, med vilkas blickar hon inte kolliderar.
Det visar sig till slut att hon skall åka med samma buss som jag. Hon sitter längst framme och stiger av på halva vägen.
Hennes hudfärg är svart och en ofin skribent skulle kanske kalla henne ett ’lakritstroll’. Så får man inte säga. Men jag kan inte låta bli att glädas med henne och tänka att hon är lycklig för att hon fått komma till ett land där hon får ä – t – a.