«

»

Sep 06

Möten och mänskor, del 050

Ton telkkarin voi laittaa päälle. Jos tekee mieli.”

Kvinnoklinikens väntrum, det är en liten utbuktning med några fåtöljer i en lång korridor. Under en lång väntan ser jag många slags mänskor passera, brådskande eller med dröjande steg – mammor, en pappa, läkare, sköterskor.

Sköterskorna är unga, blygt omkringsigtittande eller låtsat högförnämt omedvetna om omvärlden, äldre och effektivt klapprande eller med martyrmin visande vad man bör tänka om arbetsvillkor och lönesättning.

Och så mammorna – en av dem går med eftertänksamma steg, inte odelat glad, tydligen tyngd även av okända bekymmer.

Men just hon är det som plötsligt vänder när hon passerat mig och tilltalar mig med de ord som inleder detta inlägg.

Ingen av de som är städslade för denna uppgift har frågat sig hur min timslånga väntan känns.

Nej, jag ser inte på TV, jag tackar henne för visad omsorg men berättar inte att jag föredrar de förbipasserande mänskorna framom alla underhållningsprogram – live.

Abraham sände en tjänare till främmande land för att välja en hustru åt sonen Isak. Framkommen bad tjänaren en ung kvinna ge honom vatten vid ett rastställe. Rebecka svarade: –Även dina kameler!

Hon som hatar är den enda i världen som är genom ed förpliktigad att ge mig mera än vad jag behöver och begär enligt lagens krav och mänskliga umgängesregler. Men hon var den som svek och i stället tog allt ifrån mig.

Lycklig därför den okända mamman och hennes familj!