Den församlingsgemenskap jag uppsöker består sig med både kung och kejsare och en hertig därtill.
I finsk översättning. ’Keisari’ hade varit tänkbart som namn i finskan även om Caesar aldrig funnits och det urgermanska ’kuningas’ betecknade också en mindre hövding.
Det är naturligtvis från Österbotten dessa släkter stammar. Där finns också personnamnen Betlehem och Jerusalem och en natt har jag tillbringat som gäst i Kanaans land.
Kungligheterna ovan är synnerligen ordinära personer utan rojalistiska later och när jag försiktigt fört namnet på tal, framgår det att de aldrig närmare reflekterat över saken. Det är invant.
Ingen har ens berört den uppbyggliga symboliken i detta. Men sant är, särskilt i Guds kyrka, vad Levertin skriver om folket i Nifelhem: ”fattiga gå med en kungaring dold under vardagens kappa”.
Skalderna har livligt befattat sig med frågan om nomen verkligen är ett omen. Men Bibeln säger att de kristna är ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap” (1 Petr.). Åt Frälsaren är givet det namn som är ”över alla namn” och Uppenbarelseboken talar om en vit sten som skall ges oss, där ett nytt namn är skrivet.
Vilka antika seder och bruk det sistnämnda stället kanske syftar på är inte helt klart men att detta namn är vårt rätta namn, är uppenbart. Och att genomskåda vardagens kappa är min högsta åstundan i mänskors möten.