«

»

Nov 29

Möten och mänskor, del 092

Det har gått en tid sedan vi sågs men han frågar inte hur jag mår. Han säger inte heller ”Hej!” eller ”Morjens!” eller något annat lika oväsentligt.

Han säger: -Hur tror du det går?

Det tar en stund innan jag finner mig, minns och begriper vad han menar. Han talar naturligtvis om kvällens matcher i Champions League.

Där spelas sex fotbollsmatcher i kväll; fyra av dem samtidigt. Det erbjuder inga större svårigheter. Han har tillgång till många kanaler och två TV-apparater med stora skärmar och det han inte kan se genast, bandar han.

Det väggutrymme som inte upptas av elektroniken, fylls av de gulsvarta lappar man ibland ser i kiosker och butiker: Meillä voitettiin… hos oss vann någon X euro.

Det är inte fråga om sensationellt stora summor men många av talen är fyrsiffriga. En annan spelare jag känner har tapetserat sitt rum på samma sätt men i hans fall behöver spelmanin kontrolleras och behärskas genom yttre ingripanden.

Så är det inte här. Tippandet går inte på vinst men förorsakar inte oöverkomliga utgifter.

-Hur tror du det går? 

Jag följer inte längre med fotboll på daglig basis men vågar mig i alla fall på antagandet att Atlético Madrid besegrar AS Monaco och att Barcelona kan klara av PSV Eindhoven på bortaplan. Minst oavgjort, i alla fall.

Han nickar eftertänksamt. Han är inte ivrig anhängare av något lag och medger villigt att det kan finnas något berättigat i alla spekulationer.

-Hur tror du det går?

Jag vet inte, jag vet uppriktigt sagt inte. Men det säger jag inte till min vän Tipparen utan så tänker jag först då vi skilts åt. Då gäller det något annat. Skall något ord, ett enda ord jag skriver, nå fram? Skall budet om nåden och vädjan om försoning besegra hatet och ondskan?

En etta? En jublande hemmaseger! Ett kryss? Allt fortsätter som förr… Eller en tvåa: döden hinner före och mina barn och mitt hem får jag aldrig återse.