«

»

Okt 30

Möten och mänskor, del 077

Seija Virolainens (10 oktober) motionslänk genom Hertonäs löptes i hoppbackarnas hägn. Det var i en av dessa en ung flicka miste livet genom en uppspänd kedja som hon inte såg i mörkret.

Seija Virolainen har en väninna vars son hör till den finländska eliten (dock inte den nedan nämnde). Och när jag en gång blivit uppmärksamgjord på backar, påminns jag om dem överallt. Diktsamlingen jag läser (Kari Hotakainens Kuka pelkää mustaa miestä) innehåller prosadikten Mäenlaskusta. Ett foto i en Facebookgrupp visar mig ett litet och bortglömt hopptorn – en flyktig träkonstruktion i en by i min hemsocken. Ett annat foto i en helt annan grupp visar Den Stora Backen, den som jag aldrig ens vågade kliva upp i, i min födelsesocken. Och blogginlägget den 20 oktober tangerade oavsiktligt ämnet.

Min konstitution är inte backhopparens. Men ändå – att omvandla rörelseenergi till lägesenergi för att sedan få flyga!

Han, Backhopparen, talar om Ögonblicket då allting avgörs.

Øjeblikket.

De hönsflykter jag företog med en barndomskamrat lät mig ana vad han talade om. (Vi arrangerade också olympiska vinterspel, med alla grenar på programmet.) Man glider ner för överbacken, sitter på huk som Veikko Kankkonen eller Torgeir Brandtzæg, uthoppet närmar sig, sorlet från det inbillade publikhavet tystnar – men avstampen är hopplöst försenad, flykten blir en knappt märkbar gupp i spåret.

Eller avstampen för tidig, flykten lika kort men man står på näsan i underbacken.

En gång, en enda, stämde allting. Jag flög över alla tidigare personliga rekord – fem meter, sju, tio! Min kamrat – på den tiden var hans konstitution en backhoppares – betraktade förvånad min luftfärd.

Och när jag landade sviktade knäna, jag föll och kände all luft pressas ur mig i detta smärtsamma triumfens ögonblick.

Det blev mitt sista hopp i backe. Men nu förstår jag att Janne Ahonen, 41, inte kan sluta – rättare sagt: att han redan gjort det tre gånger.

Och nu väntar jag på något helt annat, nämligen att någon annan skall våga avstampen i det rätta ögonblicket, innan allt är för sent. Att hon vågar lämna det trygga hatet, släpper bommen, glider ner, finner Nådens øjeblikk och kastar sig ut i förlåtelsens rymd.

Det ögonblicket är ett underligt ögonblick, det väntar nämligen på oss. På den som vågar.