«

»

Sep 08

Möten och mänskor, del 051

Tvetydigheter är nämligen av ondo, vilket betonades ännu samma kväll. Och handlingar ger orden deras rätta valör.

Men då, när jag ännu rätt ofta såg på TV, fanns det ett program från Sverige där huvudpersonen ställdes inför olika vardagliga valsituationer. Vid dessa bröts filmen och man fick rösta om vilket av alternativen han skulle välja. Sedan fortsatte den och man fick se vilka konsekvenser valet fick.

Det är också en utmärkt metod för skrivare.

Samma kväll, ja, då är vi en liten hop som lyssnar till en föredragshållare som betonar vikten av detta val i läsning och förståelse av Skriften. Det gäller också skriftenliga utläggningar av buden, sådana som Martin Luthers förklaring till åttonde budet i Lilla resp. Stora katekesen: vi skall tyda allt vi hör till det bästa.

Allt.

Och nu tänker jag på en gammal man som för sin hälsas skull ofta vandrar omkring på gatorna. Det är som om han var immun mot förtal. Han försvarar inte ogärningen med den sedvanliga fromma hänvisningen till omständigheter eller allas svaghet utan han tar den som den är och begraver den i marken framför sina fötter.

Luther: ”Se och höra, att min nästa syndar, kan jag väl; men att omtala det för andra, därtill har jag ingen befallning. Rusar jag åstad, dömer och fördömer, så ådrager jag mig en synd, som är värre än den andres. Men vet du något, så gör av dina öron en grav och skotta igen den, till det du får uppdraget att vara domare och å ämbetets vägnar straffa.

Men när du har det ämbetet – som familjefar, som präst eller lärare (de två senare ämbetena har sitt upphov i det första) – gäller också att ondskan och synden inte får omskrivas och förskönas. Att förneka straffets och domens ohyggliga realitet vore ju att falla Gud själv i ämbetet och förminska nådens och förlåtelsens gränslöshet för den som ångrar sig.