«

»

Jul 18

Möten och mänskor, del 025

När jag inledde mina studier i ämnet filosofi fanns på institutionens anslagstavla en planritning över huset. Texten: ”Du är här” vid den sedvanliga röda punkten var dock ersatt med frågan: ”Varför är du här?”

Det var en lovande början men längre kom man aldrig. Alltnog, i ett tidigare inlägg nämnde jag en man utan överflödigt snack och vid samma tid stötte jag på en dito kvinna.

Det var vid kyrkkaffet, hon var på tillfälligt besök från annan ort. Samtalet kom som en given fortsättning på spörsmålet (14 juli) om vad det är som definierar oss, vad det är som säger oss och andra vem vi är.

Hennes frågor visade att hon var van vid förhör men å andra sidan gav hon också upplysningar om sig själv, vilket naturligtvis förtog känslan av att plötsligt sitta på den anklagades bänk. I stället visade samtalet att man kan närma sig identitetsfrågan från många och överraskande håll.

Det är en lisa och ett reningsbad att stöta på dessa sällsynta mänskor. Men de ställer sina motsatser i skarp relief: dessa jasägare som är beredda att vrida ryggen ur led bara de inte befinns skilja sig från mängden.

När man blir utsatt för våld från dessa senares sida, är det alltid fråga om ett påhopp utan personligt ansvar. Hon som hatar sköter det smutsiga hantverket med hjälp av andra, genom ”förtroliga” samtal och ”konfidentiella” kontakter, genom myndigheters och byråkratins lakejers försorg. Hatet är här, i ännu högre grad än annars, förknippat med feghet.

Sådan är hon hos Theofrastos, sådan är hon också tvåtusentrehundra år senare.

Den mänska jag nämnde i inledningen visade sig vara psykolog med yrkesvägledning som specialitet. Hennes maieutiska gåva var förmågan att låta sin interlokutör i frihet förstå något mera om sig själv – γνῶθι σεαυτόν! – och frigöra och upprätta.