«

»

Mar 04

Den Onde

Ann Heberlein nyttjar fiktion i sin genomgång av ondskans problem av två skäl – om jag förstått henne rätt – nämligen dels för att den kan ge kunskap om hur vi uppfattar verkligheten och dels för att den kan ge etisk kunskap.

 

När jag strävat efter att på något vis förstå henne som hatar, har jag också haft liknande mål. Därtill nämner Heberlein möjligheten att förändra världen, vilket också är en plikt.

 

En iakttagelse som hon ofta återkommer till är att det igen blivit möjligt att tala om onda mänskor. Tidigare gällde det att förstå, förstå, förstå i det oändliga, medan det inte var ”inne” att tro på existensen av ondska som sådan, än mindre på existensen av en eller flera onda makter i världen.

 

Från kristen synpunkt är det besvärligt att uttala sig i frågan. Ja, det finns en ond makt, djävulen eller satan. Men de föreställningar om honom och hans aktivitet som möter oss i fiktionen är ofta fjärran från den kristna lärans utsagor.

 

Båda namnen, båda orden, anger etymologiskt att djävulens egentliga funktion är åklagarens. Och hans budskap kan sammanfattas i följande: du är inte förlåten, det finns ingen försoning för just dig och din synd, du är fördömd.

 

Då gäller det att inte försvara sig med någonting annat än Frälsaren själv. Ja, jag är en syndare, ja, jag är ond, ja, jag är värd ett evigt straff. Men! Domaren själv har gått i döden för mig, Jesus Kristus är min rättfärdighet och min frälsning.

 

Det är detta som hon som hatar djupast förnekar. Hennes hat är ett hat utan möjlighet till förlåtelse. Hon har förkastat Gud och evangeliet. Hon har valt sida – djävulens sida. Därför är hon förtvivlad. Hon har kunskap om det rätta men gör medvetet uppror mot sanningen.

 

Jesus sade en gång till Petrus: ”Gå bort, Satan!” och det heter att satan for in i Judas. Petrus ångrade sin synd. Judas fullbordade sin avsikt och när han ångrade sig, var det för sent. Detta är skillnaden mellan församlingens klippa och den nattsvarta förrädaren.